studsen

Kapp, äntligen är vi i mål! Passerade mållinjen för ca en halvtimme sen och det känns helt överjordiskt skönt! Idag, andra dagen, har varit tyngre än gårdagen, såklart. Vi har varit tröttare och haft ondare, så det var skönt att vi hade några km kortare att gå idag, även om det inte kändes så. Dessutom yog vi en ca 2km omväg idag - pga att vi va trötta så missade vi en skylt och gick lite fel. Sånt som händer, men kändes tungt.

Vi fick också lite regn idag, men det var faktiskt bara skönt. Det åskade rejält och högt, rätt ballt.

Nu har jag precis duschat och bytt om, ska få i mig nåt att äta också, innan vi ska försöka ta oss in till Gävle. Tåget hem går ikväll 19.30, så vi har inte bråttom, men skönt att vara på plats!

Nu har vi slagit upp tältet och ska väl börja somna så smått. Vi gick till det gemensamma nattlägret och där badade vi i älven (Dalälven) och köpte varsin hamburgare. Sedan tyckte vi dock det var dax att gå vidare, så vi dels fick sova enskilt utan störning och dels fick kortare att gå imorrn. Vi kom dock inte så långt pga att det fortfarande va ganska varmt, och så har jakob fått skavsår och blåsor på fötterna. Allt som allt har det gått bra idag, men det har varit varmt och vi är ömma om fötter och jag även om nyckelben och höfterna, där ryggsäcken vilar. Imorrn har vi ca 2,5 mil kvar att gå (mot dagens dryga 3 mil), och vi kommer nog börja gå vid ca 6.30 på morgonen. Vi får se hur det går med Jakobs skavsår, dom är helt avgörande.

nu ska vi bädda iordning och sussa, vi är rejält trötta!

Nej, inte halvvägs av hela sträckan, men halvvägs av det vi måste gå idag! Har 15 km kvar till nattlägret och har precis ätit lunch utanför en liten håla som heter Marma. I Marma kan man tydligen köpa glass och det är jag bra sugen på! Det är väldigt varmt och myggigt, men med vattenkontroller tätare än varje mil, och myggspray, så är det riktigt roligt och trevligt. Jag känner mig väldigt mallig och duktig som har gett mig ut på det här äventyret!!

Imorrn bitti tar jag bussen (byter till tåg i sundsvall) söderut, till Gävle närmare bestämt, för att delta i Fjällräven Halv Classic! Resan ner tar ganska precis 12 timmar, och väl i Gävle får jag vänta 3 timmar innan jag får sällskap av Jakob som kommer söderifrån. Sedan tältar vi vid målgången, där det lördag morgon avgår bussar mot starten. Sedan börjar vi gå!

Min väska är så gott som färdigpackad, och den väger 11kg. Känns inte alls som 11kg tung när jag har den på ryggen - det är fördelen med en bra ryggsäck! Min har jag fått låna. :) Jag har fortfarande lite småsaker kvar att packa, som en extra vattenflaska, min spork, min tandborste etc, men det är ju saker som inte väger så mycket, så ryggan kommer nog inte vara så mycket tyngre än den är nu. Jakob har tältet just nu, och det får vi ju turas om att bära, så bitvis får jag en något tyngre ryggsäck förstås, men det får jag ju acceptera. Blir ju bara mer träning helt enkelt! :)

Kommer försöka uppdatera bloggen lite under vandringen via min iPhone, men det blir mest troligt bildlöst tills jag kommer hem, eftersom det hittills gått dåligt för mig att lägga upp bilder via phonen... :/

Svettigt värre

Vi gick nästan 1 mil idag, och det tog ca 1½ timme. Lagomt tempo tyckte vi, med en snittid per km på 11 minuter ganska precist. Helt okej. Det är ju inte ett tempo vi kommer hålla till helgen när vi ska vandra 55km, men det kändes ändå som ett bra övningstempo.

Lite roligt att det äntligen är dax nu på lördag! Jag har verkligen tänkt att det ligger ganska långt framåt i tiden, men nu är helgen ju faktiskt här. Nu. Det ska hur som helst bli riktigt kul, och jag längtar verkligen.

Skulle egentligen ha skrivit detta inlägg igår, men missade det av någon anledning...

Får bli ögonblicket nu i skrivande stund. Sitter mitt i ett stökigt kök fullt av flyttlådor, jästunnor och nyårsalkoholen. Inte det vackraste ögonblicket förstås, men vem har sagt att det måste vara det? Det är ett ögonblick från nyss, jag var (är) svintrött (och det syns!!), har ett stökigt hem och sitter vid datorn till frukosten. Långt ifrån perfekt. Och sådana ögonblick måste få vara med dom också...

Detta var alltså det sista inlägget i utmaningen. Kommer nog ta ett tag innan jag gör om något liknande, vissa saker va lite smådryga att skriva om tycker jag...

Haha, hittade följande citat på Internet:

Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet.
- Francic Bacon (1561-1626)

 

Vet inte om jag håller med om det, det är väl schysst att ha ambitioner i det man gör, att ha mål om att lyckas osv. Just nu har jag väl ambitionen att starta eget företag, att göra ett bra jobb, att lyckas med våra nya ekonomisna förutsättningar när vi skaffat huset osv. Och för mig är det inte att förlora frihet eller något sånt. Frihet måste väl på något sätt baseras på kontroll, i alla fall för min del. Utan att jag har koll, kan jag inte slappna av och då är det svårt att känna frihet...

För en vecka sedan hade jag svarat familjen, men nu har jag ju umgåtts med familjen i flera dagar, och saknar dom inte längre - dom är ju här!! :)

Däremot saknar jag Malin otroligt mycket. Särskilt igår på julafton, då saknade vi henne jättemycket allihop. Har saknat henne länge, hon har ju ändå varit borta ett helt halvår! Igår snackade vi med henne på Skype. Var jättekul att höra hennes röst och se att hon mådde bra och sånt. Men det lindrade inte min saknad efter henne direkt...

Till slutet av nästa vecka kommer hon hem, ska bli hur kul som helst att kunna ringa henne och prata med henne. Åh, längtar!!!!

Har suttit och funderat en stund nu på vilken min favoritplats är, och har nog kommit fram till att det är hemma. Borta bra men hemma bäst ni vet... :P Tycker det är roligt att åka bort också, som nu när vi är i Västerås och firar jul och sånt, men inget går upp emot att få vara hemma. Hemma just nu är i en liten lägenhet, men det är inte vårt hem så länge till, och det ska bli sjukt najs att flytta och få ett eget hus!

Går inte omkring och är särskilt rädd för saker. Kan tycka att mörkret är lite obehagligt om jag är ute ensam och det är mörkt och folktomt. Då har jag lätt för att låta tankarna skena och få för mig att någon kan hoppa fram ur buskarna eller nåt sånt. Men jag är inte direkt mörkrädd.

Sedan länge har jag varit ganska rädd för höjder. Eller rädd och rädd, tycker det är väldigt obehagligt att tex klättra på stegar eller liknande.

Nyligt har jag utvecklat en liten rädsla för stora hundar också. Inte alla, men de som skäller eller sliter i sina ägare, och ägarna inte verkar ha full kontroll osv. Beror väl på att jag nyligt blev biten av en stor hund, och jag tycker inte alls om att vara rädd för hundar, men kan inte riktigt rå för det... :(

Okej, det blir huset. Mitt första egna hus. Vi får nycklarna den 30e dec och flyttar in i början av januari 2011. Kommer bli helt sjukt bra och mysigt och roligt och lyxigt att ha sitt alldeles egna hus att bo i och fixa med. Allt vi gör med huset kommer vi ju få tillbaka, för det är vårt eget! Awesome!

Alltså allra främst filmer faktiskt. Jag gråter till sorgliga och lyckliga scener, och jag gråter även till böcker när dom är väldigt gripande och sorgliga/lyckliga.

Första filmen jag grät till var faktiskt Lilla Sjöjungfrun, när hon fick gifta sig med sin prins till slut, och pappan gav sitt godkännande och gav dem en regnbåge att segla under. Jag var ju inte särskilt gammal då, kanske 7-8, och jag tror inte det var första gången jag såg filmen heller...

Jag gråter sällan till verkliga saker faktiskt. Kan gråta när jag blir riktigt arg förstås. Grät floder när jag inte fick jobba kvar som personlig assistent i somras, för jag saknade pojken jag jobbade med. Då grät jag ju för att jag var ledsen. Sist jag grät för att jag var så glad var nog när Magnus friade till mig. Grät och skrattade samtidigt.

Fick följande kommentar på ett blogginlägg för några dagar sedan:
anna kan du inte lägga alla dom här utmaning-inläggen i en egen kategori :D?

Klart jag kan! Har skapat kategorin "Utmaningen" där jag lagt alla inlägg från just Utmaningen, samt relaterade inlägg. Som detta :P

Magnus, vänner, kaninerna, hundarna, familjen, vackert väder, trevliga kunder och kollegor på jobbet, tanken på att vi får tillträde till vårt hus snart, att ha fint och städat hemma, att det luktar jul, pepparkakor och glögg, tända ljus, julmusik....

Orättvisor, elakheter, misskötsel av barn, våldtäkter, krig, rasism, djurmisshandel, djurmisskötsel, svältande barn, dåliga bilförare, folk som inte blinkar i trafiken, sexköp, knarklangning, överfall, Sverigedemokraterna, folk som knackar dörr för att övertyga mig om att Jesus finns, folk som inte har full kontroll på sin lösa hund, polisen som inte vill utreda när jag blev biten av en hund i armen, folk som inte kan erkänna att de har fel, dålig reklam, fyllon, min egen klantighet och såklart väckarklockan när jag måste upp tidigt.

Säkert en massa mer också förstås, men kom inte på nåt mer just nu...

4 Mars 2001 var för många en helt vanlig måndag. För mig var det däremot min dittills största dag. Jag skulle ha uppkörning, eller "körprov" som det egentligen heter. Jag hade fyllt 18 år fyra månader tidigare, och kompisarna som tog körkort i samma veva var många. Det gick rykten om en särskilt hård trafikinspektör i Västerås (där jag ju tog mitt körkort) som kallades för "Kugg-Britt", för hon kuggade (underkände) så många.

Jag körde till vägverket med min körlärare som hette Anders eller Andreas eller nåt sånt. Han var nog nästan lika nervös som jag - jag var han första elev som skulle köra upp! Vi gick in och träffade trafikinspektören som presenterade sig som Maj-Britt. Det tog några sekunder innan det gick upp för mig att Maj-Britt måste ju vara "Kugg-Britts" riktiga namn! Jag hade fått Kugg-Britt!! Jag som redan var nervös blev jättenervös.

Jag ombads göra en invändig säkerhetskontroll av bilen som gick dåligt. När jag tex skulle testa handbromsen så rörde sig bilen istället för att stå still. Sedan åkte vi iväg och jag minns väldigt lite av uppkörningen. Minns en korsning jag vet att jag körde ut ifrån, och minns att jag fick parkera när vi kom tillbaka till vägverket och jag valde enklast möjliga parkeringen, och den minns jag gick bra.

Inspektören vände sig sedan mot mig och började rita upp en korsning på ett blankt papper. "Om du står i korsningen och ska vänster, och det mittemot dig står en bil som ska svänga höger, dvs in på samma väg som du. Vem har då förkörsrätt?".
"Den andra bilen" sa jag.
"Ja precis. Kör du så?" frågade hon, och lät sträng.
Tankarna skenade. Vaddå, hade jag missat högerregeln på min uppkörning? Högerregeln???
"Ja, gör jag inte det?" frågade jag.
Hon förklarade att jag missat det i den enda korsningen jag minns. Jag minns den nog just pga att hon pratade om det efteråt också. Men jag hade kört in på en väg med två filer och valt den vänstra, så bilen rakt framifrån hade kunnat svänga samtidigt och lagt sig i högra filen.
"Så du klarar dig ändå" sa hon.
Och jag tänkte "vaddå?"
Trafikinspektören började signera ett papper, och gav det till mig.
"Det här är ditt tillfälliga körkort tills du får det korrekta" sa hon.
Jag hade klarat min uppkörning! Inspektören klev ur bilen, och jag kastade mig bak i famnen på min körlärare som suttit i baksätet hela uppkörningen. Vi kramades och skrattade. Jag upptäckte de gigantiska svettfläckarna jag hade i armhålorna. Har nog aldrig varit så nervös förut i mitt liv... Min körlärare frågade om jag ville att han skulle köra tillbaka till körskolan och jag nickade. Jag bara skakade och kunde väl omöjligt köra bil i det tillståndet!

Det var ett häftigt ögonblick, jag kände mig väldigt vuxen, duktig och stolt! :)

Decemberbild på vårt hus!


Den här månaden = december = bästa månaden på året!
Jag fyller år, det är jul, och det är snö ute.

Just den här månaden, december 2010, har varit lite stressig, i alla fall första halvan. Veckan jag fyllde år var nog värst, med mycket jobb och bakning och liknande, men att fylla år var fortfarande roligt och jag fick massa fina presenter. Hela månaden har varit bra trots den stressiga starten, och nu är det ganska lugnt.

Till jul ska jag och Magnus ner till mina föräldrar i Västerås, och det ska bli jättemysigt att få träffa mamma, pappa och Josse  igen. Känns som jättelänge sen, men dom var faktiskt här i oktober, för bara två månader sedan. Fick igår veta att de skulle vänta med att klä granen tills vi kommit ner, vilket inte Magnus bryr sig så mycket om, men jag blev jätteglad. Tycker det är jättemysigt att klä granen ihop med familjen.

Deussutom har vi under december månad fått gå och längta efter nya huset, som vi får nycklarna till den 30 december. Ska bli hur kul som helst! Vi var där igår, säljaren visade oss lite maskiner och vi godkände städningen och sånt. Jag är otroligt taggad, ska verkligen bli jättekul!

Så det sammanfattar nog december 2010 för mig...

Börjar bli lite less på dessa nostalgiska teman...

Min barndom var väl "som alla andras". När jag föddes bodde vi i lägenhet men det minns jag inget av. Jag minns vårt första hus, som vi bodde i i över tio år (tror jag?). Det var lagom stort med rum åt alla och en trädgård bakom. Genom buskarna i hörnet av trädgården kunde vi smita ut till almänningen med tillhörande lekpark.

Jag tycker om min barndom, den jag hade. Jag vet att jag och Malin lekte mycket ihop, och jag vet (även om jag inte minns det så mycket) att vi bråkade en del, som syskon ju gör... Jag växte då upp i Västerås, på Skogsharevägen 3. När jag var kring typ 13-14 år så flyttade vi till ett större hus på Rovdjursgatan 12, ca 2 km från det tidigare huset. 

Jag gick såklart i skola som alla andra, blev lite halvmobbad i 7:an (Viksängskolan), så till 8:an bytte jag till Önstaskolan. Bodde ju närmast Önsta, men gick på Viksäng pga deras hästinriktning. Men på Önsta hade jag mina gamla kompisar från 6:an och där trivdes jag bättre. Umgicks med mina gamla vänner i 8:an men bytte typ kompisgäng till 9:an och började tjuvröka och sånt. Men gänget var ganska harmlöst, vi hade väldigt roligt ihop.

När jag började gymnasiet så särades jag dock lite från mina vänner igen, de gick på Rudbeck, jag på Carlforsska. I min nya klass gick också några av mina mobbare från 7:an. Men här hade jag också vänner, så det gick att stå ut med det. :)

Vi reste också en del med familjen. Varje sommar var vi på semester, och i efterhand förstår jag hur mycket mamma och pappa sparade och höll in på utgifter för att vi skulle kunna åka på dom resorna. Vi var på Gotland många somrar, och så har vi också besökt Spanien ett par gånger. Då har vi både bilat och flugit ner. Sedan så var det ju nästan som semester varje gång vi hälsade på släkten vi har nere i skåne. Långt att åka och roligt att träffa kusinerna som man inte träffat på länge.

Vet inte vad mer jag ska skriva om min barndom och uppväxt. Den var bra. Lycklig. The end :)

En del av presenthögen från senaste födelsedagen

Alla som känner mig vet att jag älskar att fylla år och få presenter. Jag brukar berätta för alla långt i förväg att jag snart fyller år. Inte för att de ska komma ihåg dagen och gratta mig (vilket många iofs ofta gör, men det är bara en bonus) utan för att jag helt enkelt inte tänker på så mycket annat än den kommande födelsedagen. I år var faktiskt ett undantag på den punkten, vet inte riktigt varför. Kanske håller man på att bli vuxen...?

Hur som helst, det är helt omöjligt för mig att välja en favorit av alla de 27 födelsedagar jag har haft (de är 28 till antalet om man räknar den som ägde rum 1983, dvs dagen jag faktiskt föddes, men då "fyllde" jag ju 0år). Alla mina födelsedagar har varit jättebra, för de har ju varit mina födelsedagar :P

Enkelt - mitt bröllop! Inte bara för att mannen i mitt liv blev min make, utan även för att vi fick fira det med vänner och familj, och för att alla hjälpte oss så mycket med allt. Det var väldigt häftigt, allihop. Inte bara vigseln, utan även middagen och festen efteråt var helt super. Grymt!