Topptur på Ryfjället
Första anblicken av fjället från bilen på väg dit. Inte så skrämmande :)
Igår var jag och några kollegor då som sagt och trippade omkring på Ryfjället, ett berg som ligger ca 2 mil från Tärnaby och vars topp är 1413 möh. Igår morse skrev jag att det hade varit mysigt att tälta på fjället, men det fanns faktiskt inga lämpliga platser för att tälta där, så det var väl lika bra att skippa det. Dessutom överaskades vi av snöstorm på toppen, så det var inte supermysigt just där. Längre ner på berget var det dock fint, massor med vackra höstfärger, och så fanns en jokk bredvid stigen i skogen som porlade sådär mysigt som bara jokkar gör. Mumsigt vatten hade den tydligen också.
Hela glada gänget i jättemysiga skogen på fjället innan vi kommit upp ovanför trädgränsen
Upp till toppen är det tydligen ca 4 km (inte 3 som jag skrev igår), och det tog mig och min kollega Mia (som var snabbast btw) 3h45min att gå upp och ner. Pga snön och blåsten så frös vi när vi inte höll igång, så vi stannade inte och pausade för nåt fika under turen, utan fikade när vi kom ner till bilen.
Mia och Annelie, precis ovanför trädgränsen, på väg uppåt. Lite blåsigt och kallt här.
Närmare toppen, Mia och jag kämpar oss fram i blåsten och dimman. KALLT!
På väg ner för berget, fotat ner mot sjön och Tärnaby (som ligger ca 2 mil bort). Härlig utsikt och vackra höstfärger!
På väg ner, fotat upp mot toppen (som inte syns här pga dimman). Man ser ganska tydligt gränsen för vars det låg snö.
Jag var lite orolig för att mina knän skulle ställa till med bekymmer, eftersom rörelsen att gå uppför (sträcka ut benet under belastning, som när man tar ett steg uppför) är just det jag inte ska göra. Jag hade dock med mig stavar för att avlasta, så hela promenaden upp gick faktiskt bra, jag kände inte minsta smärta i knäna (hade jag gjort det hade jag stannat och vänt ner igen). Högst upp var det massor med hala stenar, täckta med snö och is, och så var det brant, så där var det så att man fick klättra/krypa fram, men det gick ändå bra med knäna. På vägen ner var det faktiskt värre, då började knäna göra ont, först lite, sedan mer och mer. Inget att göra nåt åt, ner skulle jag ju! Rörelsen att gå ner liknar ju också mina rehabövningar, så jag tror inte smärtan berodde på något skadligt, snarare bara på trötthet. När jag kom ner och fick sätta mig så kände jag inget alls, men natten till idag har jag dock sovit ganska dåligt pga smärta i knäna, och det har aldrig hänt förut. Men idag efter lite rehabböj av knäna så känns det bra. Har dock en SJUK träningsvärk i låren, som känns bara jag går på helt plant underlag, så jag fasar inför hur det ska kännas i morgon. Och då ska jag leda spinning! Aaahh!!
Kommentarer
Trackback
