studsen

Alltså allra främst filmer faktiskt. Jag gråter till sorgliga och lyckliga scener, och jag gråter även till böcker när dom är väldigt gripande och sorgliga/lyckliga.

Första filmen jag grät till var faktiskt Lilla Sjöjungfrun, när hon fick gifta sig med sin prins till slut, och pappan gav sitt godkännande och gav dem en regnbåge att segla under. Jag var ju inte särskilt gammal då, kanske 7-8, och jag tror inte det var första gången jag såg filmen heller...

Jag gråter sällan till verkliga saker faktiskt. Kan gråta när jag blir riktigt arg förstås. Grät floder när jag inte fick jobba kvar som personlig assistent i somras, för jag saknade pojken jag jobbade med. Då grät jag ju för att jag var ledsen. Sist jag grät för att jag var så glad var nog när Magnus friade till mig. Grät och skrattade samtidigt.